Det är nu två år sedan jag slutade nian och på allvar började fundera på att åka som utbytesstudent. Just då verkade lite som en avlägsen dröm, som jag om jag ansträngde mig kunde gripa tag i och göra verkligen - men bara kanske. Jag började ettan på gymnasiet och lyckades under höstterminen få med min pappa på en intervjun alla de som vill åka med EF som utbytesstudenter måste gå på. Det visade sig vara min gamla engelskalärare som skulle intervjua mig och allt gick bra. 

 

Några dagar efter intervjun fick jag meddelandet om att jag hade blivit antagen till programet, men mina föräldrar var tveksamma till att låta mig åka. De ville vänta ett tag innan de bestämde sig, eftersom de inte visste ifall vi skulle ha råd eller inte. Januari kom och jag var tvungen att svara tjejen från EF att jag inte kunde åka iväg det året. Lite besviken var jag, men det gjorde mig inte så mycket. Jag älskade min skola och min klass och var ändå på ett sätt glad att jag skulle slippa säga hejdå. 

 

Nu, drygt ett år senare, väntar jag på att få en placering och ett avresedatum. Det blev bara lite försenat, något jag faktiskt är mycket glad över. Förra året ville jag åka, men jag var fortfarande lite kluven. Nu är jag inte kluven och inte ett dugg ledsen över att lämna Sverige. 

 

Ett år kan gå så förskräckligt fort och ändå kan så mycket hinna förändras. De utbytesstudenter vars bloggar jag har följt under detta läsår, är påväg att packa ihop sina liv i USA nu och resa tillbaka till Sverige. Det känns som om det bara var några veckor sedan, som deras inläggs rubliker var "HAR FÅTT VÄRDFAMILJ!" och liknade... 

 

Snart åker jag, snart är jag i USA, snart kommer jag hem igen.